I vilket av Agenda 2030:s sjutton hållbarhetsmål ingår det djupt mänskliga behovet av konst, kreativitet och kultur? Under en workshop vid Konstnärliga fakulteten skulle Magali Ljungar-Chapelon, konstnärlig forskare i digital gestaltning, försöka passa in arbetet med olika konstarter bland de globala målen, men hittade inget mål som hon tyckte var lämpligt. Lösningen blev att skapa ett eget mål, den existentiella hållbarheten Förhoppningen är att kultur och kreativa näringar kan medverka till att lösa våra stora samhällsutmaningar.
Fil dr Magali Ljungar-Chapelon, konstnärlig forskare i digital gestaltning, LTH:s representant i Lunds universitets arbetsgrupp för Kultursamverkan, forskningskoordinator på LTH och lärare vid Konstnärliga fakulteten, berättar om hur hon upptäckte att den existentiella hållbarheten saknades bland de sjutton globala målen.
– Självklart behöver vi arbeta med de sjutton globala målen, men jag tror inte att det är tillräckligt, utan vi behöver även arbeta med djupare mänskliga mål. Ur ett humanistiskt pedagogiskt perspektiv kan konsten bidra till att avslöja livets väsen genom att skapa mening som också omfattar motsatsen i form av det absurda, motsägelsefulla, destruktiva såväl som det sublima.
En meningen med att väga in existentiell hållbarhet och arbeta mer tvärvetenskapligt skulle kunna vara att ge en djupare förståelse av andra samhällssektorer.
– Universitetslärare och forskare från varje disciplin ger en värdefull grund för målinriktad utbildning av studenternas förmåga att utveckla ett öppet sinne för att kunna reagera på oväntade situationer, ta itu med komplexitet och vid behov kunna bygga murar mot destruktiva fenomen och för att uppnå hållbarhetsmål i specifika samhällssektorer. Segmenterad yrkeskunskap räcker dock inte för att kunna träna en mer omfattande form av hållbarhet, en existentiell hållbarhet som överbryggar och inkluderar mänsklig erfarenhet i alla samhällssektorer och i mötet med världen. Ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt, inklusive en kulturell och filosofisk dimension, kan vara nyckeln till att hantera existentiell hållbarhet.
Birgitta Persson på Future by Lund refererar till Karen O’Brien, professor på Department of Sociology and Human Geography på Oslo universitet. Birgitta berättade om Karen O’Briens tankar om att mänskligheten har fokuserat på klimatkris och klimatförändringar som problemet i årtionden men trots både imponerande vetenskapliga och tekniska framsteg och att man är överens i grundläggande frågor har man inte kunnat skapa åtgärder som gett resultat. Därför skulle man kanske istället behandla klimatkrisen som en relationskris. På det viset skulle existentiell hållbarhet kunna vara ett koncept som är till hjälp när man ska närma sig relationskrisen/klimatkrisen.
– Vi behöver hitta sätt att bygga en förmåga att hantera de komplexa utmaningar vi står inför. Vi behöver arbeta med att förstå kopplingarna mellan det komplexa snarare än att hitta lösningar på alla små delar, säger Birgitta Persson.
